Historien om Ramlösa börjar som de flesta andra historier, för väldigt länge sedan. Namnet Ramlösa tros komma redan från järnåldern, då namnet kommer sig av en sammansättning av två ord. Ramm, som betyder fuktig äng eller våtmark, och lösa som betyder sluttning, äng eller glänta.

Experter tror att själva dalen var ett kärr som senare torkade ut till förmån för bete och liknande bruk. Området har inte frambringat speciellt många arkeologiska fynd, vilket många tror beror på att man förr i världen helst inte levde i en dalgång. En dalgång är svår att försvara mot rövare och invaderande grannar, utan man valde hellre att bo på eller nära en höjd.

Bygden runt stadsdelen har däremot uppvisat gott om arkeologiska fynd, och detta tror man har att göra med den närliggande Råån (Råå-ån). Höjder och vattendrag var såklart perfekta boplatser för den tidigare människan, eftersom fiske och handel underlättades betydligt av att ha ett vattendrag i närheten.

På senare tid uppstod själva Hälsobrunnen, som för de flesta är närmast synonymt med själva området Ramlösa. Hälsobrunnen uppstod som ett rykte, om att de järnhaltiga källorna i Ramlösa skulle ha botgörande effekt och det började dra folk på 1700-talet. Redan innan detta upplevde Karl XI’s soldater de helande effekterna av vattnet. Under det Skånska Kriget (1675-1679) ska hans soldater ha kommit till Ramlösa för att vila upp sig under en kampanj. De ska ha druckit av vattnet och det lär ha botat soldaternas fältsjuka. Fältsjuka var ett samlingsnamn på de olika hygien- och bristsjukdomar som soldater ofta drabbades av förr på grund av dålig mat och smutsigt vatten. Detta blev början på legenden och myten om Ramlösavattnet och dess potenta och helande krafter. Några decennier senare skulle Lundaprofessorn Johan Jacob Döbelius börja kapitalisera på vattnet i källan.

Johan Jacob Döbelius, guvernmentsläkare och medicinprofessor vid Lunds Universitet, var den som först insåg potentialen hos vattnet i Ramlösa. Han tog hjälp av guvernör Magnus Stenbock i Skåne och fick både tillstånd och hjälp att röja undan runt brunnen. Den invigdes den 17 juni år 1707.

Hälsobrunnen skulle senare utökas med både klinik och ett sjukhus dit många människor kom för olika krämpor. De fick ”dricka brunn” som det kallades, och vattnet sades kunna hela alla möjliga åkommor och problem. Allting ifrån kräkningar, diarré, huvudvärk till störningar i menstruationen, gikt och reumatism skulle kunna botas med hjälp av det förunderliga Ramlösavattnet.

Huruvida det är sant får man nog ta med en nypa salt, men vi vet idag att vattnet är järnhaltigt, vilket är nyttigt, samt vitaminberikat. På den tiden var det att likställa med att åka på spa idag, men Ramlösa var dessutom ett ”trendigt” spa. Hit kom folk från de högre samhällsklasserna, även friska människor, för att roa sig. Brunnen blev hälften kurort och hälften festort (inte olikt resmål som Bad Gastein i Alperna).

I mitten av 1700-talet lät man bygga ett korsvirkeshus för att husera gäster till brunnen, dock hade huset bara fem gästrum. De allra flesta som reste hit fick nöja sig med inkvartering hos någon som bodde här. Områdena runt brunnen var ganska torftigt, och det gick ju inte för sig när området strävade efter att fortsätta vara trendigt – så man bestämde sig för att renovera och restaurera.

Carl Hårleman, en väldigt känd arkitekt som bland annat hjälpt till att rita Stockholms Slott och att införa Rokokon i Sverige, var en av de som tog initiativet till att försköna och rusta upp området kring brunnen. Nya träd planterades in och området inhägnades. Detta tillsammans med nya vägar och nya gångar som anlades gjorde parken mycket mer besöksvärd och trevlig. Brunnsparken hade en riktig guldålder från det att brunnsintendent Eberhard Rosén-Rosenblad tillträdde 1760 fram till dennes död år 1796. Brunnen blev ett aktiebolag, som med ett startkapital på 16000 riksdaler antog utmaningen att bygga upp området än mer.

En riksdaler var värd 4 kronor då man 1873 började använda kronan i Sverige – och med hjälp av SCB’s prisomräknare kan man se att 64000 kronor (16000 riksdaler) 1915 är värt nästan 2,5 miljoner kronor med 2009 års penningvärde. Med andra ord var hälsobrunnen en miljonsatsning för sin tid! Pengarna började dock sina, och man fick förslaget från Achates von Platens, hovmarskalk, att arrendera marken i 50 år.

 I samarbete med brunnsläkare Eberhard Munck af Rosenschöld drev Achates von Platens nu in brunnen i en ny glansperiod, då källan frekvent besöktes av kungligheter såsom Oscar I. Carl von Dannfelt investerade en hel del pengar i anläggningen, och har idag en gata i Ramlösa uppkallad efter sig (Dannfeltsgatan). 1840 fick källan och brunnen ett bakslag när både Dannfelt och Rosenschöld plötsligt gick bort. En tid av förvirring skulle då följa, som varade fram till 1855 då en ny stor ägare trädde fram – ryttmästaren Rudolf Tornérhjelm stod i spetsen för de som tog över brunnen.

Med Brunnsparken brukar man mena den del av parken som ligger närmast tågspåret och värdshuset, vid Ekebacken. Där ligger också själva källan, där vackra kolonner med tak över går som en halvcirkel och där man kan se det järnrika vattnet sippra fram ur berggrunden. Berget vid källan är alldeles rostbrunt av allt järn i vattnet.

Foto av Lars Nilsson på Flickr.

Med Ramlösaparken menar man resten av dalgången, som sträcker sig mot Ramlösa Station. Brunnsparken brukar också hänvisa till de byggnader som ligger ovanför dalen mot tågspåret till (söderut). Historien från 1850-talet och framåt kan kortfattat handla om hur man i slutet av 1800-talet borrade efter lera och kol men efter att ha stött på stora kvantiteter vatten slutade man borra för att analysera vattnet. Det visade sig att det var väldigt rent och dessutom fullt med nyttiga mineraler. Det var i klass med det välkända tyska hälsovattnet, Neuenahrs.

I början på 1900-talet uppstod en hel fabrik som buteljerade vattnet. Den byggdes 1912 och runt 1920 hade inkomsterna från fabriken passerat de från själva brunnen i övrigt, och på 30-talet var brunnen mer än ekonomisk belastning än en lönsam verksamhet. Man behöll dock brunnsverksamheten av traditionella skäl.

Idag har man flyttat fabriken till det närliggande industriområdet Ättekulla, och vattnet leds från källan via en underjordisk kulvert och upp till den nya fabriken. Källan i sluttningen vid Brunnsparken finns än idag kvar, och det är helt fritt fram att ta några klunkar och känna hur hälsan får sig ett uppsving.

När man kliver in genom portarna till parken, antingen från Södra Brunnsvägen i norr eller från den sydligare delen av samma väg, (då man kliver in på Brunnsallén) – eller om man väljer att komma in i området från väster – så är det som att kliva tillbaka 200 år i tiden. Det är väldigt lätt att glömma de nutida leksakerna som barnen som bor i villorna slängt i trädgårdarna efter, eller de bilar som står parkerade, när man ser alla husen. De går i gult och även vitt, och är byggda efter tyska sommarhus som de såg ut på den tiden. De flesta är i trä eller puts, och de är otroligt vackra och inspirerande hus.

Här finns Brunnslasarettet, två byggnader varav den äldsta byggdes 1835 och som arkitekt Fredrik Blom ritade. Den är i gult tegel, med två våningar och det står till och med ”lasarett” på den. Många av villorna har namn efter blommor, exempelvis Villa Begonia och Villa Primula.

Ramlösa uttalas [’ramløːsa], det vill säga som ”rammlösa”. Inga andra uttala är godkända och man ska ABSOLUT inte uttala det som raaamlösa.

1798 började aktiebolaget grundat av Johan Jacob Döbelius sälja Ramlösavatten. Under tidigt 1900-tal går verksamheten med att sälja vattnet på flaska om den traditionella kurorts- och brunnsrörelsen i intäkter.

Vattnet börjar exporteras till Danmark, Finland och flera andra länder i Europa. Efter ett tag behöll man brunnsrörelsen endast av sentimentala skäl då den var mycket olönsam i förhållande till vattenförsäljningen under varumärket Ramlösa.

Försäljningen sjönk under andra världskriget men tog återigen fart när freden kom till stånd. Man fick bygga ut fabriken vid flera tillfällen för att till slut bygga en helt ny fabrik på Ättekulla. Man lade detta år (1973) också ner kurortsverksamheten till slut.

1990 lanseras den första icke-naturella smaken av Ramlösa och det är Citrus som ser dagens ljus och starten av en stor expansion av spännande smaker är nu igång.

1999 upphör Ramlösa existera i eget bolag och ingår i Pripps som sedan slås ihop med Carlsberg under 2001. Idag ägs Ramlösa fortfarande av Carlsberg och produktionen sker fortfarande i Ramlösa på Ättekulla.

KIKA IN I FABRIKEN

Här nedan kan du se en film från Sydsvenskan och HD som har besökt Ramlösas fabrik: