Med Brunnsparken brukar man mena den del av parken som ligger närmast tågspåret och värdshuset, vid Ekebacken. Där ligger också själva källan, där vackra kolonner med tak över går som en halvcirkel och där man kan se det järnrika vattnet sippra fram ur berggrunden. Berget vid källan är alldeles rostbrunt av allt järn i vattnet.
Foto av Lars Nilsson på Flickr.
Med Ramlösaparken menar man resten av dalgången, som sträcker sig mot Ramlösa Station. Brunnsparken brukar också hänvisa till de byggnader som ligger ovanför dalen mot tågspåret till (söderut). Historien från 1850-talet och framåt kan kortfattat handla om hur man i slutet av 1800-talet borrade efter lera och kol men efter att ha stött på stora kvantiteter vatten slutade man borra för att analysera vattnet. Det visade sig att det var väldigt rent och dessutom fullt med nyttiga mineraler. Det var i klass med det välkända tyska hälsovattnet, Neuenahrs.
I början på 1900-talet uppstod en hel fabrik som buteljerade vattnet. Den byggdes 1912 och runt 1920 hade inkomsterna från fabriken passerat de från själva brunnen i övrigt, och på 30-talet var brunnen mer än ekonomisk belastning än en lönsam verksamhet. Man behöll dock brunnsverksamheten av traditionella skäl.
Idag har man flyttat fabriken till det närliggande industriområdet Ättekulla, och vattnet leds från källan via en underjordisk kulvert och upp till den nya fabriken. Källan i sluttningen vid Brunnsparken finns än idag kvar, och det är helt fritt fram att ta några klunkar och känna hur hälsan får sig ett uppsving.
När man kliver in genom portarna till parken, antingen från Södra Brunnsvägen i norr eller från den sydligare delen av samma väg, (då man kliver in på Brunnsallén) – eller om man väljer att komma in i området från väster – så är det som att kliva tillbaka 200 år i tiden. Det är väldigt lätt att glömma de nutida leksakerna som barnen som bor i villorna slängt i trädgårdarna efter, eller de bilar som står parkerade, när man ser alla husen. De går i gult och även vitt, och är byggda efter tyska sommarhus som de såg ut på den tiden. De flesta är i trä eller puts, och de är otroligt vackra och inspirerande hus.
Här finns Brunnslasarettet, två byggnader varav den äldsta byggdes 1835 och som arkitekt Fredrik Blom ritade. Den är i gult tegel, med två våningar och det står till och med ”lasarett” på den. Många av villorna har namn efter blommor, exempelvis Villa Begonia och Villa Primula.